Eggeby

Det här året har varit mitt tyngsta år någonsin som galen hönsmamma.
Jag orkar inte ens gå igenom vad som hänt eller kolla i min hönsdagbok
det är för jobbigt.
Många familjemedlemar har jag förlorat .Alla prover jag desperat
skickat in kommer tillbaka negativa, även dom jag hittat på i hopp
om att det kanske är något som drabbat mina älskade höns men icke.
Beslutet om Steve.Kan inte, eller orkar tänka på det även om jag
handlade rätt för flockens bästa så var det mitt eget hjärta som brast där.
Har visserligen 850 Gigs bilder att trösta mig med men endå.

Mina nya familjemedlemar är mig kärare än jag vet inte vad.
Lillemor,Tilly med hennes enorma kärlek till mej så man blir alldeles paff
ibland.Lilla Carro denna underbara lilla höna hon gör mig glad varje dag.
Shira är den mest speciella av dom allihopa och att jag fick henne tackar jag
mörkrets makter för varje dag.Hon skulle faktiskt inte klara sig hos nån annan.

Paul och Vera mår bra men jag har inte orkar hälsa på dom.
Jag är för feg och skulle bara ta me dom hem igen.
Men dom har det bra har jag hört.

Att öppna dörren på morgonen är ibland en sorg men något som
trots allt är något jag alltid längar efter då dom aldrig slutar förvåna mig.

Nästa år har jag stora planer som jag sitter och planerar.
Nu när jag kan hantera sticksågen och andra verktyg och faktiskt lyckas
ska mitt älskade hönshus bli ännu bättre.Och större.Lite till.